"En ringdans medan mor väntar"

I ”En ringdans medan mor väntar” berättas om när nybyggaren Salmon, på väg att hämta barnmorskan åt sin hustru som precis ska föda, möter en rasande björnhona i storskogen. Hon anfaller och Salmon lyckas avvärja Nalles bett genom att ta skydd bakom en fura. Dansen runt trädet varar ”de två timmar solen sover” i nordliga trakter strax efter midsommar. Salmon lyckas döda Nalle med sin kniv och faller i sömn vid trädets fot efter den våldsamma tvekampen. Då väcks han av en rörelse i tallens topp. Det är björnens unge som sakta hasar sig nedför stammen. Enligt Gösta Attorps är ”Dansen” Pelle Molins bästa vildmarkshistoria och höjdpunkten i hans produktion överhuvudtaget. Källa: Länsbiblioteket Västernorrland.

Fakta bakom novellen

Av Göran Stenmark

I en artikel från 1930-talet intervjuade författaren Helmer Grundström en av Björn-Salomons söner, Jakob Petter Berglund i Ruske, samt ett par av hans sonsöner i Åkerbränna för att få fram så mycket som möjligt av sanningen bakom Pelle Molins novell ”En ringdans medan mor väntar”. Alla tre svarar samstämmigt att händelsen inträffat, men att det egentligen är en sammanblandning av flera björnhistorier i trakten.

Fr.v. sonen Nils Anders Berglund och fadern "Björn"-Salomon Andersson Berglund.
Fotokälla: Junsele hembygdsförening.

Någon björnjägare däremot var aldrig Salomon Andersson Berglund, utan tillnamnet ”Björn” kommer från de verklige björnjägaren ”Björn-Johan” Granqvist i Tjärn och Granåsen.

Sonsonen Nils Berglund berättar;

”Farfar skulle till Ruske en lördagsmorron, och då mötte han en hona med två ungar på hästberget. Han skulle visst dit och handla. …..Nå, farfar var på väg till Ruske men i något barnmorskeärende var han då inte alls. Björnhonan var rädd om ungarna och kom råmande mot honom. Farfar hade ingenting annat än en liten fällkniv att försvara sig med, och den vågade han inte begagna. Han fick tag på en granruska som han höll framför sig, och björnhonan föste ungarna bakom sig och kom alldeles inpå honom. Farfar steg bak en liten tall och björnhonan kom efter. Tallen var inte större än sju, åtta tum i diameter – den står föresten kvar på Hästberget – och farfar förstod att den inte kunde skydda honom. Björnhonan vrålade så att fradgan stod ur munnen på henne, och farfar tog ett steg framåt, slående framför sig med granruskan. Han träffade inte, och tur var det. Han sa själv att detta var det tyngsta steg han tagit i sitt liv, Björnhonan var dock icke morskare än att hon tog ett steg bakåt, och då blev farfar säkrare. Ungarna voro nyfikna och kommo närmare, och björnhonan föste dem bakom sej gång på gång. Så gick det en stund. När farfar tog ett steg bakåt, tog björnhonan ett steg framåt, och när björnhonan tog ett steg bakåt tog farfar ett steg framåt. Hon tröttnade till slut och körde ungarna framför sej över berget, tjutande och vrålande. Då sprang farfar hem. När han kom hem upptäckte han att han tappat kniven, men han kunde inte minnas om han haft den uppe eller ej. Att han inte använde den är då säkert”.

Utöver detta berättade Nils att Salomon inte hade dansat runt med björnen, men däremot berättar all de intervjuade att en ”Lill-Nisch”, Lill-Nils, hade dansat runt en tall i skydd mot en björn. Denne bodde för övrigt på samma gård som Berglunds. Nils var liten och seg och inte alls så feg som han framstår i Ritzéns bok ”Ur Öfre Ådalens Folklif”. Där påstods att han och en Stefanus jagat björn och när Stefanus hållit i björnens öron och bett Nisch skjuta, hade denne träffat Stefanus i handen och sprungit hem. Detta var lögn enligt ovan nämnde sagesmän. Nisch hade aldrig skjutit någon björn. Däremot hade Nisch varit på väg från Ruske med en valp i konten, och mött en ilsken björn, varvid han gömde sig bakom en tall. Där kom dansen in i bilden och medan de snodde runt tallen passade Nisch på att släppa ut valpen i tron att den skulle skrämma bort björnhonan. Detta gav ingen effekt, men till slut tröttnade björnhonan och gick iväg. Däremot var Nisch länge tagen av detta.

”Björn” Salomon Berglund var född 1829 och dog sommaren 1897. Hans hustru Sara Magdalena Jakobsdotter var född 1827, och för övrigt styvdotter till ovan nämnde Lill-Nisch”.