Berättelser från Hömyra

Av Göran Stenmark

 

 

Från Hömyra finns några gamla berättelser bevarade, och s.k. vitterhistorier var vanliga. Följande är berättat av Amanda Nilsson.

Det var år 1880. Jag och min syster Ingeborg Stina satt och spann kalkhår. Klockan var omkring 11 på kvällen, då vi fick höra att någon kom och körde förbi stugubron. Det gnorra i snön och skramlade i kedjorna. Då sade jag till Stina: ”Nu har nog någon av karlarna blivit sjuk, så det är de som kommer hem från kojan”. Vi sprang ut för att se, men vi varken såg eller hörde något.

Sommaren 1905 var jag och min dotter Margareta i Hömyra fäbodar. Det var en lördag och vi skulle skura golvet. Margareta sade emellertid, att hon skulle göra det ensam. Jag gick då till Amanda Vallinder, som bodde i en annan stuga. Medan jag satt där, såg jag min dotter Margareta komma gående förbi. Men hon gick inte vägen, utan gick bakom stugan. När jag kom hem frågade jag henne, varför hon inte gick vägen. Då svarade hon: ”Hur skulle jag det, som jag ser ut, då Amanda Vallinder fick så fint främmande”. Jag frågade då, hur hon såg ut? Margareta svarade: ”Det var ett långt fruntimmer, iklädd röd blus, rutig kjol och svart huvudduk. På armen bar hon en korg. Det märkliga är, att under tiden hade jag varit hos Amanda och inte sett någon kvinna.

 

Nästa historia är berättad av Martin Berglund

Hösten år 1940 var jag sysselsatt med timmerhuggning på södra sidan av Essån, strax nedanför Hömyra fäbodar. Just som jag fällde en gran, var det som om ett barn skrikit av rädsla, däribland hördes också grova röster. Jag rusade fram för att se om jag fällt på någon, men ingenting syntes till. Då hörde en ”getarkök” från det håll, som jag fällt trädet. Från motsatt håll hördes en massa skällor med både grova och granna ljud. De hördes mycket nära, men jag såg ingenting. Samtidigt hördes ett sus, liksom vid ett vattenfall. Då tänkte jag, det här kan inte vara verkligt. I och med den tanken blev det alldeles tyst.

Det märkliga med detta är, att Berglund är så döv, att han i verkligheten inte hör några skälljud.

Spök och skrömthistorier brukar det finnas gått om från dylika skogsbygder och ytterligare en historia är att "n´Nisch" gick igen och smidde om nätterna i en gammal smedja som låg strax ovanför Erik Nilssons torp.

Men ibland kan det visa sig att många av dessa s.k. spökhistorier kan få sin naturliga förklaring. På Leonard Berglunds gård fanns en bryggstuga som inhyses skogsarbetare påstod att det spökade i, och det skrevs t.o.m. i tidningar om detta spökeri. Enligt ännu levande personer från byn var det en skogsarbetare från Fjällsjö som hade gillrat med tråd o.dyl. som han drog i om nätterna, så att det skrapade och dunsade uppe på vinden.

Som jag nämnde i början är Hömyra idag en ödeby, och endast på två av gårdarna finns det byggnader kvar. Det är på den första och största gården som på slutet beboddes av Jacob Jacobsson och systern Ingeborg Stina, samt på gamle Aron Berglunds gård.

Idag besöks byn först och främst av älgjägare.